The Impossible Game
Så om ni inte har någonting att göra på lördagskvällen, kan jag tipsa om ett "Best-selling Xbox Live Indie Game".
Det heter The Impossible Game och är helt jävla fucked.
Jag tar tillbaka. Börja inte. Spelet har en hemsida här. Där man kan spela lite gratis. Bara det. Don't go there.
JDet är ett spel gjort för att framkalla rage. Efter 10 sekunder. Rage. Det enda man fucking ska göra är att trycka space för att hoppa.
Men djfiahsdjfhsdjfkhsdjfkdsnjkfc. fdnsjakfndjsk ahabjxj hnnnngh
Om ni inte pallar, en RAGE-video av någon som spelar spelet (och spelar riktigt jävla bra):
Det heter The Impossible Game och är helt jävla fucked.
Jag tar tillbaka. Börja inte. Spelet har en hemsida här. Där man kan spela lite gratis. Bara det. Don't go there.
JDet är ett spel gjort för att framkalla rage. Efter 10 sekunder. Rage. Det enda man fucking ska göra är att trycka space för att hoppa.
Men djfiahsdjfhsdjfkhsdjfkdsnjkfc. fdnsjakfndjsk ahabjxj hnnnngh
Om ni inte pallar, en RAGE-video av någon som spelar spelet (och spelar riktigt jävla bra):
Obs om plastikkirurgi
(spoilervarning)
Någon frågade mig (inte på bloggen and yeah suck my cock jag har faktiskt ett irl)
vad min inställning till plastikkirurgi är. Med anledning till exempelvis Korea-grejen etc.
Kort svar: Det är luuuggnnttt
Jag gillar plastikkirurgi om det är vad en person vill. Jag gillar inte om man skulle kidnappa en 16-åring och tvångsoperera två fotbollspattar och en kostgjord pussy på honom mot hans vilja (se Almodovars film The Skin I Live In för referens). Makes perfect sense.
Plastikkirurgi kan vara ett lysande sätt att lösa en hel massa problem på, andra gånger är det en mindre lyckad problemlösare. Precis som mycket annat.
Everybody: Gör vad ni vill. Det är vad det är, etc.
Ang mig själv är jag öppen för förslag. Nu öppnar kommentarsfältet: Vad tycker NI att jag ska ändra på min kropp, bloggläsare!?!?!?!
Skoja. Kommenterar ni, är ni dödens.
Allt beror väl på hur man åldras och vad man känner för. Kan verkligen se mig göra en massa ingrepp i framtiden, men kan också förställa mig en framtid då jag som helt naturlig och hängig 65-åring pwnar n00bs since 1986.
Någon frågade mig (inte på bloggen and yeah suck my cock jag har faktiskt ett irl)
vad min inställning till plastikkirurgi är. Med anledning till exempelvis Korea-grejen etc.
Kort svar: Det är luuuggnnttt
Jag gillar plastikkirurgi om det är vad en person vill. Jag gillar inte om man skulle kidnappa en 16-åring och tvångsoperera två fotbollspattar och en kostgjord pussy på honom mot hans vilja (se Almodovars film The Skin I Live In för referens). Makes perfect sense.
Plastikkirurgi kan vara ett lysande sätt att lösa en hel massa problem på, andra gånger är det en mindre lyckad problemlösare. Precis som mycket annat.
Everybody: Gör vad ni vill. Det är vad det är, etc.
Ang mig själv är jag öppen för förslag. Nu öppnar kommentarsfältet: Vad tycker NI att jag ska ändra på min kropp, bloggläsare!?!?!?!
Skoja. Kommenterar ni, är ni dödens.
Allt beror väl på hur man åldras och vad man känner för. Kan verkligen se mig göra en massa ingrepp i framtiden, men kan också förställa mig en framtid då jag som helt naturlig och hängig 65-åring pwnar n00bs since 1986.
Ängslig
Det jag mest önskade, om jag får önska på ett ytligt plan alltså, är att folk skulle sluta vara så jävla ängsliga hela tiden och överallt. Det är det sämsta och samtidigt mest utmärkande draget in near society idag.
De är ängsliga för det de kallar "konstigt", eller för vad de tror möjligen skulle kunna uppfattas som konstigt. De är ängsliga för att vara med om någonting obekvämt eller över att själva ses som obekväma. De är ängsliga över att komma i konflikter. Ängsliga över att hamna fel, över att inte vara rätt.
Förutom att allt det där är utter bullcrap, gör ängsligheten att precis allt som dom är ängsliga över också händer. Allt blir ett jävla problem och konflikter drar ut i månader av futtiga och nojjiga missförstånd till bråk. Dessutom hindrar ängsligheten dem från att tänka på annat. Folk som är ängsliga är på helspänn, samtidigt som de försöker framstå som avspända. De har en massa åsikter men inga egna.
Det gör folk så jävla oanpassningsbara och tråkiga. De bara står och ängslas och försöker vara coola. De lever inte.
Klart alla känner litet ångesträdsla över sociala grejer ibland. Jag också som innihelvete. Bara man är medveten om det och försöker att motverka sina nojjor är det fine. Erkänner man sin ängslan är man inte längre en sådan ängslig människa jag talar om.
Jag talar mer om alla dem som lagt ner så mycket tid på att passa in, framställa sig själva, ha en viss typ av människor omkring sig, att de helt glömt att verkligen leva och tänka. Sådana som är så inställa på att deras liv ska vara på ett visst sätt att dom kommer av sig och blir obekväma om någonting stör deras skönmålning. Sådana personer kan inte stå för sig själva, egentligen.
Var inte så rädda. Man ska inte vara rädd.
De är ängsliga för det de kallar "konstigt", eller för vad de tror möjligen skulle kunna uppfattas som konstigt. De är ängsliga för att vara med om någonting obekvämt eller över att själva ses som obekväma. De är ängsliga över att komma i konflikter. Ängsliga över att hamna fel, över att inte vara rätt.
Förutom att allt det där är utter bullcrap, gör ängsligheten att precis allt som dom är ängsliga över också händer. Allt blir ett jävla problem och konflikter drar ut i månader av futtiga och nojjiga missförstånd till bråk. Dessutom hindrar ängsligheten dem från att tänka på annat. Folk som är ängsliga är på helspänn, samtidigt som de försöker framstå som avspända. De har en massa åsikter men inga egna.
Det gör folk så jävla oanpassningsbara och tråkiga. De bara står och ängslas och försöker vara coola. De lever inte.
Klart alla känner litet ångesträdsla över sociala grejer ibland. Jag också som innihelvete. Bara man är medveten om det och försöker att motverka sina nojjor är det fine. Erkänner man sin ängslan är man inte längre en sådan ängslig människa jag talar om.
Jag talar mer om alla dem som lagt ner så mycket tid på att passa in, framställa sig själva, ha en viss typ av människor omkring sig, att de helt glömt att verkligen leva och tänka. Sådana som är så inställa på att deras liv ska vara på ett visst sätt att dom kommer av sig och blir obekväma om någonting stör deras skönmålning. Sådana personer kan inte stå för sig själva, egentligen.
Var inte så rädda. Man ska inte vara rädd.
Maybe she's born with it...
... MAYBE IT'S MAYBELLINE!
min reklamfejja
lol
min reklamfejja
lol
Plastic fantastic prize goes to...
För ett tag sedan skrev jag om skönhetsidealen i Kina och (Syd)Korea.
Ibland får de tävlande ta emot telefonsamtal från tittare och fans, absurda samtal som går ut på att de som ringer in berättar hur mycket de beundrar sina idoler för deras snygghet och undrar vart de plastikopererat sig.
Det är inte ovanligt att de tävlande uppmuntras att gå ihop i kärlekspar, för att bilda extremt snygga couples som fansen kan hetsa upp sig över.
Högst underhållande, fruktansvärt plågsamt.
Jag vill utveckla. Jag följer med spänning det fortsatta plastikoperation- och plastic fantastic-trenden i Korea. Nu har de TV-program där unga, snygga personer som för sina självporträtt blivit kända på internet får tävla i vem som har det snyggaste ansiktet. Killar tävlar mot killar, tjejer mot tjejer i detta "best face"-programmet, som blivit mycket populärt.
Jag kollade litet på programmet, och kan påstå, att en sådan show aldrig hade fått visas i svensk TV. LOL. Hear me out:
Kidzen som tävlar är allt mellan 15 och 25, har alltid plastikopererat sig och tv-programmet går enbart ut på att de ska se så snygga ut som möjligt i olika sammanhang och vara så kaxiga som möjligt gällande sitt utseende. De hetsas mot varandra för att peka ut fel och brister i de andras utseende, en tjej fick höra att hennes ben var tjocka som en elefants, en annan kallades gris. Programledaren frågar ständigt om skönhetsingrepp och berömmer en god näsoperation eller ögonförstoring. Allt görs givetvis i en humoristik och "varm" tappning.
Då de i TV givetvis tvingas att visa upp sig utan hjälp av photoshop, ställs de upp bredvid sina foton och man kommenterar huruvida de lyckas att se snygga ut även i verkligheten - några får höra att de ser mycket äldre ut (vilket är dåligt), andra att de har mörka ringar under ögonen.
Jag kollade litet på programmet, och kan påstå, att en sådan show aldrig hade fått visas i svensk TV. LOL. Hear me out:
Kidzen som tävlar är allt mellan 15 och 25, har alltid plastikopererat sig och tv-programmet går enbart ut på att de ska se så snygga ut som möjligt i olika sammanhang och vara så kaxiga som möjligt gällande sitt utseende. De hetsas mot varandra för att peka ut fel och brister i de andras utseende, en tjej fick höra att hennes ben var tjocka som en elefants, en annan kallades gris. Programledaren frågar ständigt om skönhetsingrepp och berömmer en god näsoperation eller ögonförstoring. Allt görs givetvis i en humoristik och "varm" tappning.
Då de i TV givetvis tvingas att visa upp sig utan hjälp av photoshop, ställs de upp bredvid sina foton och man kommenterar huruvida de lyckas att se snygga ut även i verkligheten - några får höra att de ser mycket äldre ut (vilket är dåligt), andra att de har mörka ringar under ögonen.
Ibland får de tävlande ta emot telefonsamtal från tittare och fans, absurda samtal som går ut på att de som ringer in berättar hur mycket de beundrar sina idoler för deras snygghet och undrar vart de plastikopererat sig.
Det är inte ovanligt att de tävlande uppmuntras att gå ihop i kärlekspar, för att bilda extremt snygga couples som fansen kan hetsa upp sig över.
Högst underhållande, fruktansvärt plågsamt.
Kidzen som ställer upp i TV-programmet uppnår offantlig popularitet - många utav dem har fler träffar per dag på sina hemsidor än vad den sydkoreanske presidenten har. De flesta av kidzen blir så kallade "underhållare" eller modeller för olika klädkedjor.
En som tävlat är en kille vid namn Han Jin Ho. Han är en utav de absolut mest populära "best-faces". Han är också ett tydligt exempel på plastic-fantastic trenden. Han Jin Ho hymlar inte om sina plastikingrepp, faktum är att han, precis som många andra, lägger upp foton med text som berättar om då han går till en plastikkirurg. Han har allt enligt idealet: Vit, glänsande hy - enorma ögon som skurits upp för att bli längre och större - förstorande linser - en smal haka och en rak och helt omgjord näsa. Man måste ändå bli lite imponerad. Living the dream liksom. Drömkillen i sydkorea, the prize goes to:
Han Jin Ho, lookin' good brah.
Och andra sköna lirare till best faces-
Han Jin Ho, lookin' good brah.
Och andra sköna lirare till best faces-
Never golvad
Jag har aldrig riktigt förstått folk som ofta snackar om hur de blir golvade av filmer, eller av filmers slut. Och att sådana filmer är de bästa filmerna någonsin och deras favoritfilmer.
Alltså, de gillar filmer som chockar dem med en snabb twist i storyn som man inte väntade sig.
Typexempel på filmer som brukar nämnas i golvad-sammanhang:
Se7en
The Usual SuspectsAlltså, de gillar filmer som chockar dem med en snabb twist i storyn som man inte väntade sig.
Typexempel på filmer som brukar nämnas i golvad-sammanhang:
Se7en
Shutter Island
Första Saw-filmen
etc.
Men det finns också filmer av liknande typ som bygger ett mindfuck på ett mera utdraget sätt, skippar 3-sekunderschocken men istället utger sig för att ha oändligt med djup, som:
Inception
Donnie Darko
Fight Club
etc.
Filmer som anses ha "NO WAY"-moments, ni fattar.
Sådana filmer är sällan bra. Jag medger att jag blev imponerad över Se7en-slutet, det är klart som innihelvete jag inte räknade ut det på förhand eller väntade mig det. Fight Club är inte en dålig film. Det finns andra liknande som har sina bra sidor.
Men det är just bara att filmerna bygger på vändningen. De har ingenting annat. De rör sig ofta kring fullkomligt orealistiska criminal masterminds och ger näring åt en hel kultur av pseudointellektuella som sitter och ska försöka tolka mindfuck-filmen i fråga och lista ut på förhand vad det-och-det kan betyda och hur det ska sluta.
Det är också BY FAR de här filmerna som diskuteras mest på forum. Typ "What does the ending mean?", "Did the police officer notice earlier?", "Help me understand this film", "I have watched it 40 times and I get it", bla bla blö bla.
Poängen är att sådana här filmer aldrig har framstått som meningsfulla för mig. De är en liten bit invecklat manus - oftast långt mycket mindre invecklat än vad det vill försöka vara - som man inte tar med sig mer ifrån än typ "OK, det var så det var, det hade jag inte väntat mig".
Att sådana filmer skulle inge en med djup chock och många filosofiska tankar är för mig ofattbart.
Det leder på sin höjd till "Shit, jag hade ingen aning, hade aldrig kunnat gissa" eller "Äh, jag fatta från början" och sådana intressanta diskussioner.
De här filmerna ligger i ett störigt och okompatibelt öde landskap mellan å ena sidan fullkomligt poänglösa b-filmer med splatter och dåliga skådisar och å andra sidan filmer med djupa, tunga och vackra porträtt av mänskligheten.
Anledningen till varför jag inte gillar dem tror jag mest beror på att jag inte är konspirationsteoretisk av mig. Jag tror det måste finnas ett mått av den varan i en för att man ska fascineras av mindfuck-rullar.
Jag tycker att det enkla är det komplicerade, det är det enkla som är vackert. Jag tycker inte att man behöver lägga till osannolika vändningar eller stora mindfucks för att göra saker intressanta.
Slut behövs inte ens. Och om det måste vara så, blir jag oftast mer känslosam av väntade slut. Då har man byggt upp sina sorgtårar eller glädjetårar och kan brassa på.
